Olofs analys av morgonen var ”ni är tanter. uppe med tuppen, klara LÅNGT i förväg och dricker kaffe. jättetanter”. För en gångs skull är nämligen kombinationen Linn och Kajsa i tid! Vi vet att ingen av våra vänner, speciellt inte Hanna, kommer tro oss, men det är faktiskt sant. Här sitter vi och smuttar på vårt kaffe med en stor färdigpackad väskhög bredvid oss, en hel halvtimme innan taxin kommer.
Ganska soft känsla, att ha gott om tid. Kanske borde testa det fler gånger. Hm.

I vilket fall, bilden ovan illustrerar adjö adjö till Argentina – Kajsa lätt förväntansfull och Linn skräckslagen. Sedan är hon ju en betydligt mer inbiten Sydamerikaresenär också. Men ryktet säger att Sverige är fint. Fint är bra. Heja Sverige.

Nu ska bara Melody glida in också och fylla upp taxin med oss, sen bär det av!

Nu lite mer kaffe.
Puss!
/K+L

… och det är ett under att allt fått plats. Hela Kånken är full av böcker, det kommer se lite underligt ut när de scannar den på flygplatsen. Som om jag är rädd för att bli uttråkad på planet eller så. Ingen på vårt plan kommer bli uttråkad, vi kan erbjuda litteratur på både svenska, engelska och spanska!

Jag offrade alfajorshoppandet, jag visste inte var jag skulle stuva in dem utan att göra dem platta. Färdigpackad, mer än tolv timmar innan taxin går. Väldigt okarakteristiskt.

Därför lämnar vi nu packningen åt sitt öde och beger oss hem till Melody för avskedssushi och den sista Quilmes. Nästa gång vi hörs är vi i Sverige, och det, det är en ganska spännande tanke.

Kram på er! Snart delar vi landsgränser igen.

/K

Men vi bestamde dejt chaffisen pa tisdag, han ska skjutsa oss till flygplatsen, sa lite bortkomst blir det ocksa, inte bara hemkomst.

Nu ska vi promenera upp till Spring och ata veggielunch i parken. Kanske titta forbi marknaden och se om de har nagot roligt. Hitta lite pengar. Njuta av staden.

Puss pa er,

/K (plus L)

Igår var Linn hos tandläkaren, hon fick två ”djupa, djuuupa” hål lagade och det hela polerat, betalade 450 svenska kronor. Framåt tio stekte vi nittio köttbullar och kikärtsbullar, idag blir det potatis och brunsås till lunchen för alla på centret. Vi ska besöka det där ungdomscentret vi aldrig kom iväg till förra veckan och sedan ska de ha möte, inga barn idag och jag kanske tar på mig någon av de tröjor jag äger som jag vägrat använda på dagarna hittills, det blir ju visst slitage när trettio barn klänger på en.

Jag vill ha sovmorgon. Vi har köpt bussbiljett till lördag, åker halv två på eftermiddagen och är framme halv åtta söndag morgon, jag ska sova hela vägen har jag tänkt mig. Hela hela vägen. Jag vill också ha sommarlov.
/K

Så här ser det ut mest hela tiden. Det är clementinsäsong, det rinner c-vitamin ur våra öron och igår höjde vi även våra exotiskhetpoäng genom att plocka clementinerna själva. De växer på träd för er som inte visste det innan (jag hade ingen aning), som äpplen ungefär. Passionsfrukt växer på rankor, det fanns det också. Elisabeth och Silverio betalade femton spänn för tjugo kilo clementiner, jag skojar inte, vi övervägde tanken på att fylla en av våra ryggsäckar och självimportera men insåg att det nog i så fall skulle handla om importering av clementinsaft. Lite kladdigt.
Jag har pluggeftermiddag, kände att helgen (söndagen) var lite för kort för allt som skulle hinnas med. Det är svinkallt i huset, så som det är i varma länder där man offrar konceptet centralvärme till förmån för murade väggar och stengolv som håller kylan och jag har skrivit hälften av veckans gensvar.

Och jag funderar. Funderar över uttrycket ”vi ses nästa vecka!” som vi faktiskt kan börja använda oss av nu, funderar över Sydamerika och Baires och Asuncion och Lund, funderar över mig och jurre och skrivandet, och funderar över er, mest över er. Över hur man kan både vilja vara borta och hemma, hur man kan sakna någon så mycket att man överväger att leva hela sommaren på ärtsoppa för att ha råd med en flygbiljett men hur man samtidigt blir lite kall om hjärtat av tanken på att lämna något man vant sig vid och lärt sig älska under tiden man haft det.

Om åtta dagar befinner vi oss någonstans över Brasilien, om nio dagar äter jag filmjölk och kollar på Twin Peaks i Malmö. Konstig tanke.

Man får nog mest försöka vara där man är, helt enkelt. Idag är jag hemma hos Elisabeth och Silverio i Fernando de la Mora, en förort till Asuncion, Paraguay, idag åt jag och Linn hembakat! linfröbröd! med tomat! till frukost och sedan gjorde vi yoga på matrumsgolvet och pratade om sommaren och livet och hösten och oss själva, hon åkte till centret och jag sitter här och fryser om fötterna och dricker naturell yoghurt ur mjölkglas och försöker att inte klibba ner tangentbordet med clementinsaft.

Jepp.
Men i bakhuvudet finns tanken kvar att snart, snart ses vi vet ni.
Puss på er,

/K

För fyra månader sedan pratade jag nästan ingen spanska, och trots att jag trodde jag var ganska flytande nu förstår jag inte alls vad hon säger. Orden är uppblandade med guaraní, hon är sex år gammal och pratar fort, ivrigt, drar i min hand, vill viska i mitt öra. Jag ler mot henne och böjer mig ner, vet att jag fortfarande inte kommer förstå. Hon ser sig om så ingen hör och så viskar hon, med handen mot min kind. Efteråt får jag en stor kram och så vill hon rida på min rygg från lekplatsen tillbaka mot dagcentret. Klockan är nästan fyra, det är slut på leken och dags att gå hem, och medan jag går tillbaka mot dagcentret från lekplatsen, med henne lätt som en fjäder på ryggen och två andra barn som håller hårt i mina händer, vet jag att det egentligen inte spelar någon roll att jag inte förstår vad hon säger. Det är inte det som är det viktiga.

Fundación Vida Plenas dagcenter, med förmiddags- och eftermiddagsaktiviteter för barnen från områdena runtom Abasto-marknaden i Asunción, Paraguay, ligger i en gammal lagerlokal, med murade väggar och högt upp till plåttaket. Runtom arbetar vuxna, det ligger stora högar med lök överallt och nedanför centrets dörr brer en sophög ut sig över den ojämna kullerstenen. Det luktar rutten frukt och på andra sidan staketet ser man plåttaken på husen som barnen bor i. Lastbilar kör förbi, det ligger däck staplade och män vandrar fram och tillbaka, bärande på lådor och påsar.
Centret är en färgklick, en oas, i den värld som vid första anblicken verkar vara bara för vuxna. Handavtryck pryder väggarna och innanför står plaststolar staplade framför väggar täckta av teckningar. Ljudnivån är hög, barnen skriker av skratt, dansar, leker och springer om varandra. Sedan drar de fram stolar, sätter sig i en ring för att börja eftermiddagspasset. En av lärarna som arbetar på centret frågar om någon vill dela med sig av något, några ropar ut sina mattebetyg, ”ocho! ocho!” och sedan är de upprop, barnen turas om att ropa ”presente!” när de hör sitt namn.
Jag sätter mig i en plaststol, och genast springer en liten flicka med hästsvans fram och klättrar upp i mitt knä. Sofía, som är tio, drar sin stol närmare, tar tag i min hand och börjar leka med mina fingrar. Jéssica vill titta på mina örhängen och så pratar de, berättar saker, frågar om jag har barn, om jag är gift, hur gammal jag är, om jag går i skolan.
Jag tittar upp och ser att Elisabet som förestår centret tittar på mig och riktar en kamera mot mitt håll. De andra lärarna håller på att bära fram bord, det är dags för läxstund, Marcello kommer springande och vill visa att han har skrivit sitt namn om och om igen i en skrivbok. Några börjar knyta vänskapsarmband eller spela kort, och så fort läxstunden är över försvinner en grupp barn ut på den dammiga röda planen runtom hörnet med en fotboll, när jag vandrar dit bort senare är matchen i full gång. De minsta är så små att bollen når dem upp till knäna men de dribblar ändå, retas och knuffas på lek. ”Profesora!” ropar de, vill att jag ska passa bollen. Det röda dammet lägger sig som en hinna över mina skor.

Jag har bara varit där i några dagar, men alla barnen vet redan vad jag heter. Vi ska vara här på dagarna under två veckor, jag och Linn, båda från Lund, två veckor som känns så litet och futtigt i en oändlig barndom för ett barn från marknaden i Abasto. Jag har jobbat med barn förr, i andra sammanhang, men det här är mer intensivt än något annat. Vi knyter armband, spelar Uno och jag är ett flygplan och går in för landning med en gapskrattande pojke på mina axlar som vägrar bli nersläppt och klättrar på min rygg när jag försöker förklara att jag måste vila lite också, flygplanet behöver tanka och sova! Klockan fyra ställer de upp sig på en lång rad, med ryggsäckar på ryggen, för att säga hejdå till ledarna, kindpuss kindpuss så som man gör här i Paraguay. Sedan blir det tyst. Våra röster låter så lågmälda i det rum som nyss var fullt av musik och skratt och skrik. På lördag ska vi på utflykt, allihop, och jag kan inte låta bli att undra hur det kommer gå egentligen, hur någon vågar ta ansvaret för att alla dessa barn ska få se något annat än marknaden. Sedan ser jag mig om, på resterna av kakorna de bakat, på färgerna och leran och spelen, och inser att det är nog just precis det som behövs.

Jag har bara varit på Fundación Vida Plena i några dagar men jag har redan fått fler kramar än jag får på ett år hemma. Kanske är det vad som saknas och behövs här. Någon som har tid och lust att lyssna och krama och berätta och leka flygplan och just inte så mycket mer.

Linn tog en miljon bilder idag, de laddas upp när vi pallar. Puss!

/K

Och som bonus för att jag gillar er slänger jag in en av två (!) bilder tagna med kameran från Jonas besök. Om vi säger så – jag umgicks hellre på riktigt än genom en kameralins, och det ångrar jag inte för en tusendels sekund. Men vi var i Mendoza och vi träffade en hund, här har ni bevis på det i vart fall!

/K
PS. Att mannen med skägg är snyggast i världen visste jag redan, men herrejösses, jag råkar dessutom ha en vansinnigt vacker kombo!
Vardagsblindhet, man tänker väl inte på sånt när man mest umgås i stadiet rufsigt hår, morgongrus i ögonen och tights med hål på knäna. Tur kameran kan tala ibland också.